Sex del IV – homosexualitet

Synen på samkönade sexuella relationer har på kort tid förändrats drastiskt. Bara under min livstid – från 60-talet och framåt – har den offentliga uppfattningen i Sverige revolutionerats. Homosexualitet har gått från att betraktas som

en psykologisk störning, till att betraktas som
en nödlösning för några få, till att betraktas som
en likvärdig variation, till att betraktas som
en överlägsen livsstil (som i kampanjen ”Bli homo” som visar ”argument varför det är underbart att inte vara straight”).
Formellt har vårt samhälle gått från att se samkönade sexuella relationer som kriminellt (fram till 1944), som en psykologisk sjukdom (fram till 1979), för att nu ge homosexuella par rätt att prövas som adoptivföräldrar (från 2003) och att gifta sig (från 2009).

Ett av skälen till denna förändring har varit den växande övertygelsen att homosexualitet är biologiskt förankrat; att det finns ett direkt genetiskt orsakssamband, på samma sätt som det finns kring till exempel hudfärg. Detta har lett fram till synsättet att mänskligheten ska delas in i olika bokstavsgrupper; att vi som människor finns i ett antal olika utgåvor, inte bara som män och kvinnor, utan också som hetero, homo, bi och trans.

Jag är av flera skäl skeptisk till denna tankegång.

För det första vetenskapen. Det finns ingen vetenskaplig grund för tanken att den sexuella läggningen skulle vara direkt genetiskt orsakad, såsom hudfärg är det. En svensk studie från 2010 visade att av 71 manliga enäggstvillingar, där den ena tvillingen är homosexuell, gällde det endast i 7 fall (9,8 %) också för den andra tvillingen.[1] Det genetiska sambandet är alltså svagt.

För det andra människosynen. En människa är mycket mer än sin sexualitet. Det är förminskande att få sin identitet bestämt utifrån specifika sexuella begär, oavsett vilka de är.

Historiskt är homosexuella handlingar kända från de flesta kulturer, men de har inte förståtts som specifika identiteter som definierar individen. Som historieprofessorn Dick Harrison skrev i SvD (20100223), när han nekande svarade på frågan om Rickard Lejonhjärta var homosexuell:

Det är bara i det moderna 1900-talssamhället som vi har definierat folk som antingen-eller och/eller ansträngt oss för att sätta etiketter på sexuella identiteter. I historisk tid var människor fokuserade på de homosexuella handlingarna i sig (”sodomi”), och man antog att vem som helst kunde frestas utföra dem. Handlingarna var alltså inte kopplade till uppfattningen om en homosexuell identitet.

Jag tror det är ett misstag att se sexuella begär som övergripande identitetsmarkörer för oss människor.

För det tredje teologin. Som kristen ser jag människan genom ett dubbelt raster. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26) Vår identitet ligger i relationen till Gud och i det faktum att vi är antingen män eller kvinnor. Men alla människor är också trasiga och har ”gått miste om härligheten från Gud”, som Paulus uttrycker det. Det gäller också vår sexualitet och våra begär – och de är legio.

Vi sitter alla i samma båt: skapade av Gud, skadade av synd.

Allt detta innebär att den kristna församlingen inte kan göra skillnad på människor utifrån deras sexuella begär eller identifiera människor utifrån sexuell inriktning. Det finns ingen gräddhylla för hetero, lika lite som det finns en garderob för homo. Vi möts som människor, som alla behöver nåd från Gud. Församlingen är ju, som bekant, inte ett museum för helgon; den är ett sjukhus för syndare.

I undervisning och vägledning måste den kristna församlingen vara trogen sin egen tro och följa skapelsens vittnesbörd och Skriftens ord.

Utifrån skapelsen kan vi notera tre saker: Fysiologiskt hör mannens och kvinnans kroppar och könsorgan samman. Biologiskt hör sexualitet och fortplantning samman; samkönade relationer är biologiskt sterila. Psykologiskt saknar samkönade relationer den i alla andra sammanhang högt eftersträvade komplementariteten mellan manligt och kvinnligt.

Skriftens ord understryker detta. Skapelsetexterna i 1 Mos 1-2 visar att Guds tanke med sexualiteten är den livslånga relationen mellan en man och en kvinna. Nya testamentet avvisar helt entydigt samkönade sexuella relationer, se Rom 1:18-32, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10. Försöken att nytolka dessa textställen i gayvänlig riktning är inte övertygande. Vi vet att författaren Paulus kom från en strikt judisk bakgrund, som utan undantag avvisade homosexuella handlingar. Vi vet att hans omvändelse till kristen tro inte påverkade hans sexualetik i liberal riktning.

Den kristna vägledningen hänvisar till äktenskapet mellan en man och en kvinna eller till avhållsamhet. Det görs ingen skillnad på personer. Samma villkor gäller alla: äktenskap eller avhållsamhet. Den som vill följa Jesus – oavsett sexuell inriktning och sexuella begär – kallas att leva avhållsamt, under kortare eller längre tid eller under hela livet.

John Piper, välkänd pastor, återgav nyligen ett panelsamtal om homosexualitet, där en av deltagarna sagt följande:

Jag känner många lyckliga kristna par med barn, där en i paret förr var homosexuell. Det betyder inte att alla homosexuella önskningar eller fantasier har försvunnit från dem.

Anledningen till att dessa äktenskap fungerar så väl är att kärlek, äktenskap och liv nu ses i ett mycket större sammanhang. Relationen ses som mycket mer än möjligheten till erotiska uttryck.

Det är denna större bild av liv och kärlek och relationer Kristus ger.

Han fäster själen vid de yttersta realiteterna. Allt ses i relation till Gud och hans stora syften. Han påminner oss om att inte någon kommer att gifta sig i den kommande tidsåldern. Så samlag och sex kan inte vara i centrum av mänsklig identitet. Sex är temporärt. Människan är det inte.

En nyckel till ett glädjefullt äktenskap, samtidigt som man fortfarande har sexuella begär till människor av samma kön, är att låta Kristus förstora din vision av vad en relation kan vara och vad ett liv tillsammans i tjänst för Kristus kan vara.

[1] N. Långström, Q. Rahman, E. Carlström & P. Lichtenstein (2010), “Genetic and environmental effects on same-sex sexual behavior: A population study of twins in Sweden,” Archives of Sexual Behavior, 39, 75-80.

Stefan Gustavsson är generalsekreterare för SEA och författare till flera böcker.

Författare

Kommentera