Synd och församlingen

Det är ingen nyhet att detta är ett högaktuellt men ofta förtiget ämne i kyrkor i allmänhet och hos oss i Västkustkyrkan. En församling är en skara människor som lever i en gemenskap med Kristus i centrum, en gemenskap som hyllar Jesus, följer Jesus och söker gestalta Jesus för sin omvärld. Det finns alltså kriterier för att tillhöra en biblisk församling. Hur ska vi då agera när någon avviker och misslyckas? Låt mig först nämna tre diken som ofta varit förekommande genom historien.

1. LEGALISM – Man skär bort den opassande grenen. Legalism, eller lagiskhet, är när man hyser ett förakt för syndaren istället för att vara fylld av Guds kärlek till denne. Man kan ha rätt i sak och stå upp för sanningen, men man ids inte vandra med den som har fallit, visa den ömhet, nåd och ge den tid, utan man konfronterar bara personen med sanningen och ingen pardon ges. Det var till sådana människor som Jesus sa “den som är utan synd kan kasta första stenen” (Joh 8).

2. RELATIVISM – Av rädsla för att stöta sig eller verka hård och dömande gör man mer och mer avkall på sanningen. Allt blir tillslut okej. “Det finns ingen synd” hette det i Kay Pollaks Såsom i Himmelen. Detta falska budskap har västvärlden vältrat sig i åtminstone en hel generation och kyrkan har mer och mer börjat anamma det. I toleransens namn accepteras allt och alla (utom de som är intoleranta) och man använder nåden som en fallskärm för att legitimera varje val av livsstil. “Gud förstår”, säger man. Och man glömmer helt att Gud aldrig har kallat oss till tolerans, utan till kärlek. Sann kärlek reflekterar den helige Guden. Sann kärlek älskar syndaren så mycket att den hatar hans synd och vill hjälpa honom ur den.

3. INAKTIVITET – Av rädsla för att stöta sig, verka hård och dömande – eller helt enkelt av hunger efter att förbli omtyckt och bevara någon falsk fred – förfaller man till tystnad. Man håller inte med om de livsval som medbrodern eller systern har gjort, men man tiger. Kanske samlar man mod en gång och säger lite försiktigt att “ska du verkligen göra så” eller något i stil med det, men annars förblir man tyst och inaktiv. Den som befinner sig i en ledarposition och gör detta ger sitt tysta medgivande och är inte trogen evangeliet.

Det rätta sättet att hantera någon som uppenbart lever i synd är vad jag skulle vilja kalla ett EVANGELISKT LEDARSKAP. Det handlar om att möta syndaren med kärlek och sanning, att obevekligt stå på sanningens sida och att oförtrutet älska syndaren medan man gör det. Så här säger Paulus till efesierna:

“Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.” (Ef 4:14-16, min kursivering)

I nästa inlägg går vi in på vad Jesus konkret har att säga i detta ämne…

Författare

Kommentera