När tiden stannar

Jag var hemma hos Rolf och Mona Carlsson i Tanumshede i början av veckan. Efter goda samtal och Monas ljuvliga köttfärslimpa följde jag med dem till ålderdomshemmet för att träffa Mabel, 95. Rolf och Mona har tagit hand om hennes ekonomi och gjort ett fantastiskt arbete genom åren med att bära denna dams börda. Nu verkar Mabel närma sig sitt himmelska hem med snabba steg.

Det jag slås av när jag står i hennes Rum tillsammans med paret Carlsson är hur tiden verkar stanna. Ändå står vi inte varandra nära, Mabel och jag. Hon är för förvirrad för att kunna registrera att det är en nästintill främmande man i rummet (jag själv), men att Rolf och Mona är där gör henne glad. Hon svamlar gång efter annan om hur tacksam och välsignad hon är med sådana vänner som dem och att de gärna får ta alla hennes pengar om de vill. Hon utstrålar tacksamhet trots sina krämpor. Och jag känner med ens hur mitt späckade veckoschema bleknar bort för en stund. Inne hos Mabel är det som om världen därute kan klara sig själv för ett ögonblick. Jag känner under de minuterna hur jag blir mer närvarande. Detta är de stora frågorna (OCH SVAREN) “in action”. Ett liv som sinar, eller snarare är på väg att absorberas av det eviga Livet.

Det är något allvarligt och skrämmande med döden. Men det är också något uppfriskande och klargörande för den som tar sig tid att finna och låta sig finnas av Kristus. Det var Mabels predikan till mig i tisdags.

Måtte jag leva med evigheten på näthinnan. Predika om den ska jag i alla fall. Redan nu på söndag.

/Gustaf

Författare

Kommentera