När det är dött i teamet

Ögon som rullar, eller tittar ner i marken. Gäspningar, ointresse och en rörande tystnad så fort någon försöker få feedback. Har du varit med i ett team någon gång som helt enkelt inte fungerade? Försökte man adressera problemet tittade folk förvånat på en. “Men vi har det väl bra här?” “Vi har väl inget otalt med varandra?”

En av de stora skillnaderna mellan en grupp i största allmänhet och ett team är att teamet har ett konkret existensberättigande; det är sammankallat för att uträtta något specifikt, uppnå ett mål. För att ta sig dit måste tankar och idéer brytas, teammedlemmar pushas och utmanas och beslut verkställas.

I ett team där ointresset är stort och det inte händer så mycket, där är risken stor att man de facto inte litar på varandra. Eftersom man inte litar på att de andra skulle stå upp för mig utåt mot omvärlden, eller tala gott om mig till de andra teammedlemmarna, om jag gör bort mig under teamsamlingen eller kommer med en dålig idé, så tenderar jag att hålla tyst. Visst kan jag säga något då och då men jag lägger inte ned min själ i diskussionen eftersom jag är rädd att framstå ointelligent. Ett gott team vågar “bråka” sig fram till kreativa och goda lösningar eftersom de är trygga med varandra. Man tar inte kritik personligt.

Att alltså ha en fin och lugn atmosfär där alla alltid håller med är inte önskvärt, just eftersom det inte är sant. Alla kommer inte att hålla med och tycka likadant och är det lugnt och fint är det bara som det verkar på ytan. Därinunder sjuder det, eller så har vederbörande checkat ut och väntar på att samlingen ska upplösas.

20121205-134953.jpg

Författare

Kommentera