Det lättsinniga urvalet av präster

Av: PETER HALLDORF

En av de allra första böckerna som skrevs i ämnet kristet ledarskap utkom i Antiochia på 300-talet. Den författades av stadens ledande predikant vid den tiden, Johannes Chrysostomos, och finns utgiven på svenska under titeln Om prästämbetet. Johannes, som kom att bli en av sin samtids främsta förkunnare hade själv levt som eremit i bergen ovanför Antiochia.

När han återvänt till staden börjar rykten göra gällande att man vill se honom som pastor i stadens kyrka. ”När talet nådde mina öron greps jag både av fruktan och osäkerhet”, berättar han. En av hans vänner, Basileios, blir irriterad över att han vill dra sig undan. Johannes svarar att det är av kärlek till Jesus som han tvekar.

”Vad är nu detta”, invänder vännen, ”Kristus har befallt dem som älskar honom att vårda hans får, men du säger att du inte kan vårda fåren för att du älskar honom som har befallt denna sak.”

Johannes svarar att om han verkligen hade förutsättningar att åta sig uppdraget och ändå flydde, då kunde man med rätta protestera mot hans tvekan. ”Men om min själs svaghet har gjort mig olämplig till denna tjänst, behöver då mina ord någon förklaring?”

Basileios skakar på huvudet. Den allmänna uppfattningen var ju att Johannes var mer lämpad än någon annan.

”Den som vill föra fram någon som lämplig att leda”, kontrar Johannes”, får inte nöja sig med den allmänna meningen utan bör dessutom framför allt annat själv undersöka honom. Eller varifrån kommer all oreda i församlingarna? Jag vet ingen annan orsak än att prövningen och urvalet av pastorer sker lättsinnigt och slumpvis.”

Hur skall man då veta att någon är lämpad att vara ledare?

På den frågan har Johannes ett enkelt svar. Viktigast av allt är att den man väljer till ledare är ”ren från all åtrå efter saken”.

Men har då inte självaste Paulus sagt att den som önskar bli ledare eftersträvar ett viktigt arbete? Jodå, Johannes har tänkt på de orden. ”Jag sade inte att det var längtan efter gärningen utan begäret efter ställningen och makten som var farlig.”

För övrigt är det just Paulus som framhållit att när ledare skall letas är det karaktären som bör vägas. Karaktär, menade man i antiken, innefattar en människas förhållningssätt till sina begär.

Kompetens och karisma i all ära. Men när den kristne ledaren, den potentielle prästen eller pastorn, skall prövas är det framför allt i ett avseende: Är han, eller hon, fri från begäret att vara ledare?

Peter Halldorf

Författare

Kommentera