Begravningstal

Vacker och ljus begravning igår. Det var så många som kommenterade mitt tal till Monica så jag lägger ut det här, i fall någon som känner henne vill kopiera och spara som minne.

Monica Kjellberg
Född 3 dec 1951
Död 13 okt 2012

Begravning,
Rönnäng
9/11 – 2012
Av: Gustaf Henriksson

Monica,
På vackra Åstol där du tillbringat det mesta av din tid finns det en röd stuga, den röda stugan. Högt upphöjd i sin blodröda gestalt står den ut och tornar upp sig på ett majestätisk manér bland de vita villorna, med havet som en svindlande vacker bakgrund. Så, Monica, framstår minnet av dig bland andra minnen.

Vi minns bickpack-glass med oboysås, fläskkotletter med Monicasås och rödbetssallad, legobyggande med barnbarn och mysiga sagostunder. Vi minns dig som person. Och tre karaktärsdrag vill jag lyfta fram.

Jag och din dotter golvades ju nästan av vår egen fruktsamhet. Vi var så oerhört tacksamma varje gång du och Sture hälsade på; ni lättade vår börda. Du var som en hjälp i nöden, väl beprövad. Vår lägenhets diskbänk fick en smärre renhetschock efter dina besök. Den var inte van att vara ren nog för att kunna agera tallrik. Ja, Monica, din hjälpsamhet var stor. Men denna hjälpsamhet blev uppslukad av maligna metastaser.

Du var också lättsam. Pratig och smårolig mest hela tiden för den som dristade sig till att stanna upp och lyssnade till dina meningsbyggnader, egenkomponerade ord och roliga uttryck. Ända in i slutet ville du (citat) ”se positivt på det här”, ”blicka framåt”. Du tröstade din gråtande storebror. ”Lugn i stormen”, sa du. Vem säger sådana saker på upploppet mot en säker död? Du gjorde det Monica. Din lättsamhet var en balsam för din fina familj och dina nära. Men också den åts upp av den förbannade cancern.

Kanske mest förundrad är jag över din förnöjsamhet. När jag skriver blir ordet automatiskt rödmarkerat i min ordbehandlare. Det är långt ifrån ett modeord i en värld som suktar efter nya kickar och jagar efter större framgång. Flera som lyssnar kanske inte vet vad ordet ”förnöjsamhet” betyder. Kanske visste inte du själv det heller. Ändå personifierade du begreppet.
Det fanns nämligen ett skimmer av tillfredsställelse i det vardagliga över ditt liv som jag avundats dig. Det fanns en enkelhet och en omedelbarhet i ditt sätt att se på livet, att leva livet. Du lät inte nuet skymmas av allt som saknades. Ingen kärlek till pengar och prylar. Inga behov att förställa ditt hem eller dig själv inför andra. Inget rastlöst suktande efter mer. Inget jagande efter vind. Bara leva, bara vara, bara älska och älskas – här och nu. På affären, i köket, i tvättstugan, på bryggan. Monica, förnöjsamheten var ditt signum. Men så kom tumörerna och allt tog slut.

Fast inte allt. För även om cancern slukade både dig och din hjälpsamhet, lättsamhet och förnöjsamhet, även om den besegrade både din lever och våra nitiska böner – så har den förlorat. Det är tumören som är död, inte du. Skrumpen och livlös vittnar den om sin svaghet och flyktighet. Du, Monica, lever för evigt. För du somnade fridfullt in i honom som är uppståndelsen och livet. Han som sa att ”den som tror på mig ska leva om han än dör”. Han, vars namn du åkallade gång på gång de sista dagarna. Du låg ner blick stilla och vi satt bredvid. Plötsligt satte du dig hastigt upp: ”Jesus är min bäste vän!”, sa du. Ja, Monica, just så är det. Till och med bättre vän än Sture. Därför finns det en skvätt glädje mitt i vår stora sorg. Du är hos din bäste vän. Vi kommer efter när vår tid är inne.

På vackra Åstol där du tillbringat det mesta av din tid finns det en röd stuga, den röda stugan. Högt upphöjd i sin blodröda gestalt står den ut och tornar upp sig på ett majestätisk manér bland de vita villorna, med havet som en svindlande vacker bakgrund. Så, Monica, framstår minnet av dig bland andra minnen

Författare

Kommentera