Andligt uppvaknande genom bön, del 1


Kristna tenderar ofta att tänka på bön i termerna av att berätta för Gud om sina behov. Mer mogna troende har kommit till insikt om bönens djupare och mer grundläggande dimension: att tillbe Gud, lära känna Gud, bli förvandlad och utrustad av honom. Frågan vi i Västkustkyrkan behöver ställa oss är hur vi tillsammans praktiserar detta.

Väckelsetider i Gamla testamentet
Genom Gamla testamentet ser vi gång efter annan hur Guds folks tillbedjan stagnerar och hur man börjar anamma omkringliggande kulturers gudar och sedvänjor. Man tappar bort gudstillvändheten. Men vi ser också hur pendeln slår tillbaka och kraftfulla andliga uppvaknanden inträffar. Liksom Israel som folk bildades vid berget Sinai, läsningen av lagen, så måste israeliterna gång på gång förnya förbundet och överlåtelsen till Gud, minnas vilka de är och omvända sig. Sinailiknande händelser inträffar exempelvis föra inträdet i det förlovade landet (Josua 24), innan utväljandet av Israels första kung (1 Samuelsboken 12) och efter återkomsten från exilen (Nehemja 8-9). Mindre formella förnyelsehändelser inträffar och skildras i Domarboken (se exempelvis 3:7-11; 3:12-13; 4:1-4; 6:7-10 och 10:6-16).

Om vi ser på dessa tider av andligt uppvaknande slår det oss hur olika de är. Vissa föds utifrån en stark ledare i spetsen, andra mer underifrån. Vissa är mer formella ceremonier, andra verkar mer spontant framsprungna. Men en sak återkommer ständigt, en gemensam nämnare: ”Israels barn ropade till Herren”. Detta är den enda faktor som är gemensam för varje väckelse – gemensam, intensiv och uthållig bön.

Författare

Kommentera